Vi som springer på julafton!

Efter en ordentlig frukost bestående av risgrynsgröt, surskorpor med leverpastej och kaffe sprang jag och Yvonne W en relativt snabb tia med en kilometer fart på 5.28. Den blev lite snabbare än vi tänkt oss då vi såg en karl som vi bara skulle ikapp och förbi. Vi lyckades ta oss förbi och då måste man ju hålla ångan uppe, pinsamt att bli omsprungen pånytt liksom.
När vi kom till Vallan hade Jan dukat upp med glögg och pepparkakor i bagaget på bilen. God Jul!

Bolid-Johansö skogsväg-Bredskärsvägen och hem

12.12 drog vi på terrängskorna igen och gav oss iväg på en runda som skulle komma att bli närmare 23 km lång. Det var den nya vägen Johansö skogsväg som skulle testas. Vi, vi som i jag, Malin och Yvonne W startade härifrån och sprang längs Bulleråsvägen och Bolidvägen genom skogen och ut till Lotsvägen. Det var riktigt fint springväder, lagom temperatur och härlig luft. Vi träffade på ett husbilsekipage i ändan av Johansövägen, de blev nog lika förvånade över att se oss som vi blev av att se dem. Ännu mer förvånade skulle de bli när vi halade fram telefonen, studerade kartan, dividerade lite och bestämde oss för riktning "rakt mot skogen". 

Så där fysiskt så kändes passet riktigt bra, inga krämpor någonstans och bra med energi. Det blev lite bråttom på tillbakavägen bara, så tempot var snabbt. Jag försökte tanka energi en gång i halvtimmen, gel använde jag mig maxim instant energy gel. 

Jag försöker att inte bry mig så hårt om kilometerfart, maxhastighet och sånt. Dels för att inte känna press och stress, men främst för att vi springer i så olika terräng så det är omöjligt att jämföra. 20 kilometer i skogen och 20 kilometer asfalt går inte att jämföra någonstans. I värsta fall blir kilometerfarten 90 sekunder långsammare i skogen. Jag skrev att jag försöker att inte bry mig, men jag gör det, jag älskar statistik och loggar alla pass, glädjen över att bra pass är en skön känsla. Jag bryr mig faktiskt inte om "dåliga" pass, det finns inga sådana, dessutom kan det hända att vi gjort armhävningar eller stått några minuter i plankan under ett så kallat dåligt pass, då gav det något annat än bra kilometerfart. 

Ryggen!

Jag har känt av ryggont nu till och från några dagar. Jag vet ju vad det beror på, jag har slarvat nu igen. Tänk att man alltid inser vikten av att töja ordentligt precis när det är för sent. Eller ja, det är väl just därför man inser vikten, för att det är för sent.

I lördags var det ganska illa, i går bättre. Jag var sugen på en längre länk i lugnt tempo. Det brukar funka fast ryggen är sjuk. Inte den här gången. Redan efter 5 kilometer kände jag av det onda och valde en medelväg, det blev en 10 kilometers lugn länk istället för planerade 15. Jag töjde nog i går, men tydligen för halvhjärtat, för nu i dag är ryggen värre än på länge. Eller värre är den kanske inte, men smärtan har flyttat sig lite, eller jag vet inte. Trött blir jag hur som helst.

Fredagsfys

Fredagslänk bestämdes med Yvonne W, vi sprang i Replot, vädret var så där, min puls var hög, men Yvonne menade att vi sprang hårt också. Jag märker att jag har svårt att hålla ner farten, jag springer stressat och glömmer bort att andas. 

Vi sprang ett riktigt favoritpass, väldigt mycket off-trail, utan egentlig plan för hur vi skulle springa. Vi sprang över åkrar, kalhyggen och en del mossa. Vi blev våta om fötterna och skitiga på byxorna, precis som det ska vara. Vi var inte alltid säkra på var vi skulle komma ut, men vi följde vårt motto "finns det inte stigar så trampar vi upp."

Torsdags intervaller

Jag var så pepp på att springa intervaller, det var inte vilken intervallträning som var utstakad heller, nej vi skulle springa "Marit Björgen intervaller". Studier visar att den mest effektiva intervallträningen består av 4×4 minuters intervaller med en ansträngningsnivå på 90 % av maxpuls. Mellan intervallerna är det 3 minuters gåvila.
Jag hade en stressig torsdag, möten på möten och dåligt med andningspauser. När klockan slog 18.40 hade jag inte ätit sen 11 och kände mig helt ur form. Jag informerade mina springvänner om läget och vi bestämde att jag tar det lugnt och springer i vanlig fart. Det gick bra, kändes tråkigt, men var nödvändigt. Jag hade hög puls hela passet igenom och kände mig allmänt ur form. Men jag ska springa norska intervaller snart, jag är väldigt sugen på det.

onsdagsspring och core

Den här veckan fick jag lov att stå över onsdagsspringet. Jag hastade med andan i halsen, fortfarande iklädd kavaj och blus in till core-timmen. Glad för att jag gick på den är jag i alla fall, förutom att mag- och ryggmusklerna fick sig en omgång så hann jag vara social med Marika också. Det är extra viktigt att vara social nu när tempot är som det är. 40 minuter effektiv core-träning och 20 minutet stretch var onsdagens träning. Jag började känna ett sug efter att springa och längtade verkligen till torsdagens intervaller. Hur dessa gick får du veta i nästa inlägg. 

Från Norrbysstranden till Fortet

Första spring-inlägget kommer här. Jag hade springdate med Yvonne, Maria och Malin i dag klockan 10. Efter en tuff arbetsvecka var jag ännu 15 minuter före start inte helt säker på om jag skulle fara med eller inte. Jag kände mig varken social eller på topp, inte fysiskt och inte heller mentalt. Men tävlingsmänniskan i mig vann. "Man ger inte upp utan att ha försökt" är ett motto som jag försöker tänka på och leva efter i det mesta jag gör.

Vi startade från Malin och sprang längs stranden ut till Skatan och vidare till fortet. Vid fortet sprang vi både trail och off-trail, läng stranden och över bergen. Det var vått i skogen, vi hann inte vara torrskodda speciellt länge, men det är vi inte vana vid att vara heller. Luften var lätt att andas och det kändes relativt lätt att springa. Tyvärr snurrar det lite för hårt i min hjärna för tillfället, tankarna sänkte min prestationsnivå rejält efter en och en halv timmes löpning, men efter några kramar av mina fantastiska träningsvänner kändes det lite bättre. Jag hade också varit smart nog att ta med en extra mössa, medan jag torkade tårarna så bytte jag mössa och kände mig plötsligt pånyttfödd. 

Vi krigade vidare och avslutade passet som planerat, två timmar efter start. Terrängen var på sina ställen ganska tuff, vi sprang inte långa sträckor på vägen och det innebär att farten sänks rejält. Knappt 16 kilometer landade räkneverket på när vi avslutade länken.